Den 24 april 2025 meddelade Högsta domstolen dom i det s.k. Brf Ida-målet. Frågan i Högsta domstolen handlade om tolkning av tidsfrister utan uttrycklig rättsföljd. Till skillnad från tingsrätten och hovrätten ansåg Högsta domstolen att den aktuella bestämmelsen inte innebär att krav går förlorat om det inte framställs inom den i villkoret föreskrivna tiden.
Referenten i målet, justitierådet Jonas Malmberg, var skiljaktig. Malmberg har i en skiljaktig mening redogjort för sin bedömning. Som ombud1 i målet för den vinnande parten delar vi naturligtvis majoritetens uppfattning. I branschen råder det dock, fortfarande, olika uppfattningar om vilken mening – majoritetens eller den skiljaktiga – som borde ha fått genomslag.
Domskälen i NJA 2025 s. 374 ligger i linje med den argumentation som vi för vår klients räkning presenterade i målet. Vi hänvisar därför till domskälen såvitt avser den tolkning och bedömning som Högsta domstolen gjort i frågan. Det som vi i stället vill bidra med i denna artikel är en kommentar över den skiljaktiga meningen.
Malmbergs slutsats bygger, såvitt vi förstår det, på resonemang om en allmän reklamationsplikt. En sådan lösning behöver i sig inte vara felaktig. Vi anser dock att det finns delar i den skiljaktiga meningen som på goda grunder kan ifrågasättas.
Den skiljaktiga meningen inleds med en allmän beskrivning av reklamationsskyldighet. Från och med punkt 19 redogör Malmberg för sin bedömning i det aktuella målet. I punkt 19 återger Malmberg helt korrekt att det aktuella avtalet föreskriver att krav på felavhjälpande, prisavdrag, vite eller annat skadestånd skriftligen ska framställas senast tre månader efter det att förseningen, felet eller skadan upptäckts (punkt 31 i ABFF 04). Malmberg fortsätter med att helt korrekt belysa att det inte framgår vad som ska gälla när ett krav inte har framställts inom fristen.
Så långt har vi inga egentliga synpunkter på den skiljaktiga meningen. Vad som därefter följer väcker dock viss reflektion. Malmberg går nämligen vidare i sin bedömning med utgångspunkten att (vår fetmarkering):
”Det finns inte någon kontraktsrättslig lag som reglerar den typ av avtal som träffats mellan Brf Ida och HSB Malmö. Avtalet är dock sådant att en avtalspart – i avsaknad av avtalsreglering – är skyldig att reklamera inom skälig tid för att behålla rätten att kunna göra gällande bland annat anspråk på skadestånd för brister i prestationer. Mot bakgrund härav ligger det närmast till hands att förstå tidsfristen i punkten 31 som en precisering av vad som är skälig tid.”
Vi kan inte låta bli att reflektera över den andra meningen i ovan citerat stycke. Förhållandet i det specifika fallet är nämligen så att det existerar en avtalsreglering. Den utgångspunkt som Malmberg har för sin bedömning – det vill säga vad som ska gälla i ”avsaknad av avtalsreglering” – är problematisk, eftersom det faktiskt inte saknas avtalsreglering i det aktuella fallet. Trots detta drar Malmberg slutsatsen att det ”mot bakgrund härav” ligger närmast till hands att förstå tidsfristen i punkten 31 som en precisering av vad som är skälig tid, med följden att överskridande av tidsfristen leder till rättsförlust. Resonemanget bygger således på en premiss som inte stämmer överens med de faktiska avtalsförhållandena.
I ett annat sammanhang skulle möjligen Malmbergs resonemang fungera. I det aktuella sammanhanget måste dock avtalets (faktiskt befintliga) reglering vägas in i bedömningen. Det är nämligen så att det aktuella avtalet innehåller en punkt som benämns ”reklamation”. Avtalsvillkoret (ABFF 04, punkt 27) lyder:
”Fel skall reklameras skriftligen utan dröjsmål efter det att beställaren märkt eller bort märka felet.
Beställaren är ersättningsskyldig för den merkostnad som för sent framställd reklamation orsakat entreprenören.”
Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg, liksom vi, att det ovanciterade avtalsvillkoret reglerar reklamationsskyldighet i förhållandet och att parterna därigenom avtalat om den påföljd som exklusivt ska gälla vid för sen reklamation, nämligen ersättningsskyldighet. Det kan nämnas att även motparten i målet frånföll invändningen om att rätten till skadestånd bortfallit enligt punkten 27 i ABFF 04. I det specifika fallet innebär det två saker:
i) att det finns en avtalsreglering rörande reklamationsskyldighet; och
ii) att för sen reklamation inte leder till att skadeståndsanspråk går förlorat.
Med det sagt blir den utgångspunkten Malmbergs bedömning vilar på svår att motivera.
Vi vill också kort kommentera vad som lyfts av Malmberg i punkt 20 i den skiljaktiga meningen. Där menar Malmberg:
”Att någon rättsföljd inte anges i punkten 31 skulle kunna peka på att någon följd inte ska vara kopplad till bestämmelsen. En sådan tolkning skulle samtidigt innebära att bestämmelsen inte skulle ha någon egentlig funktion.”
I sak kan man ha olika uppfattningar om huruvida en sådan tolkning skulle innebära att bestämmelsen inte skulle ha någon egentlig funktion. Vår reflektion i denna del är emellertid vilken tyngd och relevans detta förhållande bör tillmätas. Vår bedömning, som Högsta domstolen fastställt, är att det ska finnas klara hållpunkter för att tolka bestämmelsen som rättighetsavskärande. Det räcker alltså inte att konstatera att bestämmelsen annars riskerar att sakna funktion. Tolkningsfrågan ska bedömas utifrån faktiska hållpunkter som talar för rättighetsavskärande verkan. Vi anser att ett villkor som det aktuella inte får tillskrivas en sådan presumtion – något som såväl tingsrätten som hovrätten enligt vår uppfattning gjorde.
Sammanfattningsvis anser vi att Högsta domstolens dom är välgrundad. Den skiljaktiga meningen bygger på ett resonemang om allmän reklamationsplikt som i och för sig kan ha bäring i andra sammanhang, men som i det aktuella fallet vilar på en premiss som inte överensstämmer med avtalsförhållandena. Parterna hade redan avtalat om reklamationsskyldighet och dess påföljd genom punkten 27 i ABFF 04. Att därutöver tolka in en rättighetsavskärande verkan i punkten 31 – utan uttryckligt stöd i avtalstexten – skulle strida mot den restriktiva tolkningsprincip som Högsta domstolen med rätta har slagit fast.
- Advokaterna Jennifer Abdul Ahad och Maria Stakovska, Fram Advokatbyrå. ↩︎